Underliga är vi allihopa
Jag har ju alltid påstått att jag är underlig och nu förstår jag varför. Man blir som man umgås. Halv elva ikväll fick jag ett meddelande av Stina att jag skulle gå upp på mitt rum och vinka åt henne genom fönstret. Hon ville inte jag skulle komma ut och tala. Bara att jag skulle vinka åt henne, vilket jag gjorde. Tror jag i alla fall. Det var mörkt ute och jag hade på lampan, och ni vet väl hur det fungerar. Jag såg bara mig själv. Eller jag tyckte jag såg ett svagt ljussken från hennes telefon så jag vinkade ditåt. Hahaha.
