Some people think they're always right
Helloou bloggen!
Här går det trögt framåt. Har haft praktik hela veckan så det är väl en orsak till att det haltar här. Också faktumet att jag sitter och försöker starta mitt lp-skrivande tillbaka. Och plus att jag sitter och skriver på en massa annat istället. Så all min skrivar-fritid går åt att skriva egna berättelser istället för att skriva i bloggen. Det har väl inte ändå hänt så mycket sedan sist. Eller jag har gått från grönhårig till lila och blåhårig.
Ellinor fixade till det åt mig. Och just nu känns det som min favoritfärg någonsin. Den är så fiiiin och jag trivs så bra i det. Mamma hatar det. Eller hon sa bara när hon såg det "kan vi bestämma redan nu att nästa färg är brun?". Vilket hon fick ett nekande svar på. Barnen på dagis älskar det i alla fall, det kommer ständigt fram nya barn och säger att de också vill ha lila hår. En annan sak på dagis är ju att jag är på en av de tre enda svenska avdelningarna. Och den delen av gården vi är ute på så där finns bara finska barn. Och jag börjar på riktigt tro att finska människor har någon sorters sensor om man inte kan finska. Ni vet som katter vet att man är rädd för dem? De går ju alltid katterna fram till (det gör de med mig också) och samma sak är det med finnar. För de hittar ALLTID mig och vill ha långa samtal. Fastän på hur svenska ställen jag är så hittar de mig. T.ex. på ollis om det råkar vara någon finskspråkig där så hittar de alltid mig. Där man tror man går säker. Och det är hela tiden finska barn som kommer fram till mig och vill diskutera. Fast det kan ju också bero på min hårfärg. Ser väl lite spännande ut.
Ses!
